Jag saknar... Vad saknar jag? Jag tycker att jag har det mesta som jag vill ha. En underbar familj och ett fint hem...

Någonting som jag kan sakna though är den där känslan av att vara fri. Inte så jag antar att ni tror, men ni vet när man var liten och sprang runt och lekte. Man var fri och kunde göra nästan vad man ville. Man var oövervinnerlig! 

Jag växte upp i Upphärad som är ett (för er som kanske inte vet det) väldigt litet samhälle mitt ute i ingenstans. Det körde nästan aldrig några bilar igenom samhället och gjorde det det så var det någon granne. Alla kände alla och alla vuxna höll kontakten med varandra och höll koll på allas ungar. Det var en trygg miljö (tråkigt säger mamma). 

De där reglerna som barn har idag, vem som är cool, vem man får/kan leka med och inte osv, de fanns inte i Upphärad. Alla kunde leka och prata med alla i princip.

Jag har ett väldigt starkt minne från den tiden som jag kan sakna känslan av ibland. När vi lekte krig. Alla barnen hade delat upp sig i lag och vi hade två olika läger och de stora pojkarna hade ärtskjutare. Jag kommer ihåg när Fredrik gjorde min första ärtskjutare till mig. När jag liksom blev så ett med laget att jag inte behövde vara en spejjare längre utan kunde få vara med "uppe i gänget". Åh det var en härlig känsla! Jag kunde spricka av stolthet! 

Den känslan av frihet och lyckorus som man kände i sånna lägen. DET kan jag sakna. Varför känns det nästan aldrig så idag? Har vi blivit för stora? Varför? Varför kan vi inte göra ärtskjutare till varandra och springa runt och spana? =)